Tänkte att jag skulle skriva ett lite längre inlägg, efter att ha varit här i McLeod Ganj i knappt tre veckor och kanske börjat få lite perspektiv på tillvaron.
McLeod Ganj är staden (läs: byn) vi bor i, och ligger i Dharamsala kommun, i delstaten Himachal Pradesh i norra Indien. Som jag nämnt tidigare är det ett lite konstigt ställe, som visst inte ska påminna om något annat i Indien. Egentligen är det ju inte så konstigt att det är annorlunda här, eftersom en majoritet av de som bor här faktiskt är tibetaner. Och därtill kommer massor av turister. Det är lite svårt att förstå hur förhållandet mellan Tibetaner och Indier egentligen ligger till. De lever sida vid sida, men ändå åtskilt. Tibetanerna verkar nästan söka isolering, vilket kanske inte är så konstigt då alla hoppas på att få återvända till Tibet och gör sitt yttersta för att bevara den tibetanska kulturen. På det hela verkar fungera bra; tibetanerna firar i år 50 år i Indien vilket de naturligtvis är tacksamma över, men samtidigt måste en sådan segregation sätta sina spår.
Att det finns vissa spänningar mellan tibetaner och indier är tydligt inte minst på jobbet. Tibetan Settlement Office tar hand om avfallshanteringen i McLeod Ganj och några av de andra byarna runt omkring, men det egentliga ansvaret för denna verksamhet ligger på den indiska kommunen. För allt som TSO vill göra måste de först få tillstånd från kommunen och förhandla och skriva avtal. Att detta samarbete inte är är helt problemfritt förstår man ganska så snart och våra kollegor beskriver förhållandet till kommunen som difficult, kort och gott.
Apropå jobbet, så är både jag och Ann lite frustrerade över att inte ha kommit igång ordentligt ännu. Första veckan var det mest diverse introduktioner och förra veckan arbetade vi med TSO:s green workers (sopgubbarna som jobbar med att samla in återvinningsbart material). Var lärorikt på sitt sätt även om Ann och jag skämtade lite grann om att ha pluggat på universitetet i massor av år för att sedan arbeta som sopgubbar, ståendes upp till knäna i sopor, på jakt efter de återvinningsbara godbitarna som gömmer sig bland allt annat skräp. Helgen spenderades sedan i staden Bir, ca 50 km härifrån, på workshopen som jag skrev om i förra inlägget. Och nu, lagom tills vi skulle få komma igång på rigtigt och börja planera vilka skolor vi ska besöka och vilka aktiviteter vi försöka genomföra blir vi bägge förkylda!!
Det är egentligen inte så illa, sedvandlig förkylning med huvudvärk, täppt näsa och intensiv hosta (som det brukar bli för mig) men det är trist att inte kunna göra någonting. Och vad värre är så känns det som att folk runt omkring betraktar mig mest som en smittspridare som säääkert har svininfluensa. Bah.. det har jag inte alls. Hade jag haft svininfluensa skulle jag mått mycket sämre. Har ju inte ens feber, bara samma gammla jobbiga hosta som jag brukar få. Men vi var i alla fall på sjukhuset igår, efter att typ 3 personer oberoende av varandra uppmanat mig att gå dit. Läkaren lyssnade lite på mina lungor och tyckte att det lät fint och sa att det säkert bara var en förklning. OK. Det var det faktiskt värt 10 rupies (mindre än 2 kr) att få höra. Men det blir nog bra snart och tills dess får jag väl stanna kvar här i sängen, med datorn och John Ajvide Lindqvists Människohamn till sällskap!
Over and out!
/Annika
